Imorgon är det ja-dag i Rwanda sa min rwandiska kollega en dag på väg till jobbet i Elfenbenskusten, där vi jobbade inom FN:s fredsoperation. Eftersom mer än 90 % av befolkningen i Rwanda förväntades rösta ja för att möjliggöra att sittande president Paul Kagame skulle kunna fortsätta vid makten, hade 17 december 2015 döpts till ja-dagen. Och ja blev det med 98 % stöd. Senare samma dag flyttades vårt fokus till Demokratiska Republiken Kongo och vi ponerade med min kongolesiska kollega huruvida presidentvalet, som borde äga rum hösten 2016, kommer göra det eller inte.
Sittande president Joseph Kabila, som suttit 15 år vid makten, kan enligt gällande konstitution inte bli omvald. Sådana klausuler har vi dock sett ändrats, vilket sittande president Pierre Nkurunziza i Burundi gjorde för att möjliggöra sitt omval. Vald blev han igen i juli 2015. Samtidigt gav han ny låga till en politisk kris, som sedan början av 2015 satt närmare 300 000 människor på flykt enligt FN:s flyktingorgan. Om inget val hålls i Kongo DRC i höst är risken stor att ett nytt inbördeskrig bryter ut där.
Det är lätt att man tappar hoppet om demokrati när man bor på den här kontinenten. Även i Tanzania, som traditionellt setts som det fredliga och demokratiska undantaget, kritiseras nu presidenten John Magufuli, som valdes förra året, av oppositionen för sin auktoritära ledarstil. Religiösa ledare har fått ingripa för att medla mellan oppositionen och regeringen. Oppositionen bojkottar riksdagssessioner. Politiska möten har förbjudits. Tidningar har stängts ner och folk har blivit arresterade och bötfällda för att de på sociala media har kritiserat presidenten.
Samtidigt är Magufuli, liksom Kagame i Rwanda, populär bland folket. De är demokratiskt valda genom öppna och fria val, så har vi ens rätt att kritisera? Men hur kan det vara så att alla dessa maktgalna män blir omvalda om och om igen, eller att samma parti sitter på makten val efter val? Hur mår riktigt demokratin på den här kontinenten? Vi kan också se att framsteg har gjorts. Fler val hålls nu regelbundet i allt fler länder och det finns positiva exempel. I Zambia hölls nyligen ett fredligt val och i Nigeria lyckades oppositionen vinna i presidentvalet förra året och ett maktskifte skedde utan våldsamheter.
Samtidigt är många system sköra och en orsak är en låg utbildningsnivå. Folket, som är nyckeln i ett demokratiskt system, erbjuds inte en tillräckligt kvalitativ utbildning. Ett demokratiskt system bygger på att det finns en väljarkår som förstår och kan använda systemet. En väljarkår som kritiskt kan granska politikerna. I de flesta afrikanska länder lever ännu närmare majoriteten av befolkningen i fattigdom med begränsad tillgång till utbildning. Utbildningen som erbjuds är dessutom av låg kvalitet och utvecklar inte folks kritiska tänkande. I en sådan kontext är det enkelt för makthavare och regerande partier att manipulera och skapa system som främjar deras återval.
Därför måste vi inom demokratidiskussionerna tala om utbildning som förutsättning för demokrati. Det räcker inte med att fler barn än tidigare går i skola, innehållet och kvaliteten måste också förbättras. Samtidigt behövs en fredlig politisk kultur främjas, så att det politiska systemet inte skrämmer bort unga begåvade utmanare. Det är därför uppenbart att det finns behov för det unika arbete som Demo Finland gör för att främja dialog och samarbete över partigränserna, som möjliggör fredliga maktskiften.
Sandra Grindgärds
Skribenten är tidigare förbundssekreterare för Svensk Ungdom och har senaste året jobbat i FN:s fredsoperation i Elfenbenskusten. Jobbar för tillfället som konsult i Tanzania.
Bilden: Viktor Grandell / SFP